i arkivet

I slutet av 2011 skrev jag detta inlägget på min dåvarande blogg:
 
"OVJDPOJF4875RUIKhB(&/&7yG97iJNbui67u9oirhg79iyuY90oihBVYI5Y8OIHg79ojyU6/UPJiuYT)(OIljHBVYUR6%%&&y&
5467IUHJgvFTR76DI8Y7(&%//yhgft&78UOjhgfr¤%&/uJNBvcder%&/(iknbvdrtU)8765tyujnvfder456789o0987654EDF
GNBVFDERTYuIO098765432WEFGBvcfr%&/()0987654345689097543r998765434689054345890UYTRfvnvdW345678
976ygdr45yui8uygrgfhvi9o2wjegdtHO9876Gtyuij4bgyuioe987f6gVCDRYUIO49876THBVdfGHI876Tfdrtyu876tghFTYUI
4876Y3G65tyy56789IHGT&789(/&%¤%&/9876545678Ihgfr%&/())(/&54RGHJI8765RFG876545689IJHVFR567898765456789ijbbT%¤%&/()8765RGHi(/&%rgjiu(/&%¤&/()=pojfr4566789076543erFR03RTHjh
gF465789(/&THFr567UY7T65FRTNn/&%fghiOHGOVJDPOJF4875RUIKhB(&/&7yG97iJNbui67u9oirhg79iyuY90oihBVYI5Y
8OIHg79ojyU6/UPJiuYT)(OIljHBVYUR6%%&&y&5467IUHJgvFTR76DI8Y7(&%//yhgft&78UOjhgfr¤%&/uJNBvcder%&/
(iknbvdrtU)8765tyujnvfder456789o0987654EDFGNBVFDERTYuIO098765432WEFGBvcfr%&/()0987654345689097543r99
8765434689054345890UYTRfvnvdW345678976ygdr45yui8uygrgfhvi9o2
wjegdtHO9876Gtyuij4bgyuioe987f6gVCDRYUIO49876THBVdfGHI876Tfdrtyu876tghFTYUI4876Y3G65tyy56789IHGT&789(
/&%¤%&/9876545678Ihgfr%&/())(/&54RGHJI8765RFG876545689IJHVFR567898765456789ijbbT%¤%&/()8765RGHi(/&%r
gjiu(/&%¤&/()=pojfr4566789076543erFR03RTHjhgF465789(/&THFr567UY7T65FRTNn/&%fghiOHGOVJDPOJF4875RUIKhB(&/&7yG97iJNbui67u9oirhg79iyuY90
oihBVYI5Y8OIHg79ojyU6
/UPJiuYT)(OIljHBVYUR6%%&&y&5467IUHJgvFTR76DI8Y7(&%//yhgft&78UOjhgfr¤%&/uJNBvcder%&/(iknbvdrtU)8765tyujnvfde
r456789o0987654EDFGNBVFDERTYuIO098765432WEFGBvcfr%&/()0987654345689097543r998765434689054345890UYTRfvnvdW345678976ygdr45yui8uygrgfhvi9o
2wjegdtHO9876Gtyuij4bgyuioe987f6gVCDRYUIO49876THBVdfGHI876Tfdrtyu876tghFTYUI4876Y3G65tyy56789IHGT&789(/&%¤%&/9876545678Ihgfr%&
/())(/&54RGHJI8765RFG876545689IJHVFR567898765456789ijbbT%¤%&/()8765RGHi(/&%rgjiu(/&%¤&/()=pojfr4566789076543erFR03RTHjhgF465789(/&THFr567
UY7T65FRTNn/&%fghiOHGNU789403OIEHBDVT5678OIELW3JHGTY678oijhgfr5678iijhgfr5678ikNVFt78iokjFR5678IJHgt&789Ojh56789ojhgfr45678IHGFr%&/()uyt%&
/(IOKJHGFR¤%&/()OkVCDR678OKGFR5678IKNEFDT78D9OWKSFTyokjhGR%&/()=)(/&%rghjo8765678)(/&%¤#
"#¤%&/()=??)/efhjkmnbvcdsw#¤%&/()=)(/&%¤#WEFGHJGFE4567890Oiuyfdfghjkgr&%¤%&()=POJHGvjU&%RTYJVDFGHJII(/6543456789ojhgfvkuytERTY(/&%¤#¤%
/()OJHVbnkuytr#¤%&/(=)(/&%RrfghnvdfghkoiuyfdsW¤%YUIi876gtyio(/&%¤RjkhgfDER==)(/&%¤#"WERYUIOP=)(/&%¤#78)=P(/&/%%#/()==?=?)(/&5we
(/&THFr567UY7T65FRTNn/&%fghiOHGOVJDPOJF4875RUIKhB(&/&7yG97iJNbui67u9oirhg79iyuY90oihBVYI5Y8OIHg79ojyU6/UPJiuYT)(OIljHBVYUR6%%&
&y&5467IUHJgvFTR76DI8Y7(&%//yhgft&78UOjhgfr
¤%&/uJNBvcder%&/(iknbvdrtU)8765tyujnvfder456789o0987654EDFGNBVFDERTYuIO098765432W
EFGBvcfr%
&/()0987654345689097543r998765434689054345890UYTRfvnvdW345678976ygdr45yui8uygrgfhvi9o2wjegdtHO9876Gtyuij4bgyuioe
987f6gVCDRYUIO49876THBVdfGHI876Tfdrtyu876tghFTYUI4876Y3G65tyy56789IHGT&789(/&%¤%&/9876545678Ihgfr%&/())(/&
()=pojfr4566789076543erFR03RTHjhgF465789(/&THFr567UY7T65FRTNn/&%fghiOHGOVJDPOJF4875RUIKhB(&/&7yG97iJNbui67u9oirhg79iyuY9
0oihBVYI5Y8OIHg79ojyU6/UPJiuYT)(OIljHBVYUR6%%&&y&5467IUHJgvFTR76DI8Y7(&%//yhgft&78UOjhgfr¤%&/uJNBvcder%&/(iknbvdrtU)8765tyujnvfder456
789o0987654EDFGNBVFDERTYuIO098765432WEFGBvcfr%&/()0987654345689097543r998765434689054345890UYTRfvnvdW345678976ygdr45yui8uygrgfhvi9o2
wjegdtHO9876Gtyuij4bgyuioe987f6gVCDRYUIO49876THBVdfGHI876Tfdrtyu876tghFTYUI4876Y3G65tyy56789IHGT&789(/&%¤%&/9876545678Ihgfr%&
/())(/&54RGHJI8765RFG876545689IJHVFR567898765456789ijbbT%¤%&/()8765RGHi(/&%rgjiu(/&%¤&/()=
&THFr567UY7T65FRTNn/&%fghiOHGNU789403OIEHBDVT5678OIELW3JHGTY678oijhgfr5678iijhgfr5678ikNVFt78iokjFR5678IJHgt&789Ojh56789ojhgfr456
78IHGFr%&/()uyt%&/(IOKJHGFR¤%&/()OkVCDR678OKGFR5678IKNEFDT78D9OWKSFTyokjhGR%&/()=)(/&%rghjo8765678)(/&%¤#"#¤%&/()=??)/efhj
kmnbvcdsw#¤%&/()=)(/&%¤#WEFGHJGFE4567890Oiuyfdfghjkgr&%¤%&()=POJHGvjU&%RTYJVDFGHJII(/6543456789ojhgfvkuytERTY0987654345689
097543r998765434689054345890UYTRfvnvdW345678976ygdr45yui8uygrgfhvi9o2wjegdtHO9876Gtyuij4bgyuioe987f6gVCDRYUIO49876THBVdfGHI876Tfdrtyu876
tghFTYUI4876Y3G65tyy56789IHGT&789(/&%¤%&/9876545678Ihgfr%&/())(/&54RGHJI8765RFG876545689IJHVFR567898765456789ijbbT%¤%&/()8765RGHi(/&%rgji
u(/&%¤&/()=pojfr4566789076543erFR03RTHjhgF465789(/&THFr567UY7T65FRTNn/&%fghiOHGOVJDPOJF4875RUIKhB(&/&7yG97iJNbui67u9oirh
g79iyuY90oihBVYI5Y8OIHg79ojyU6/UPJiuYT)(OIljHBVYUR6%%&&y&5467IUHJgvFTR76DI8Y7(&%//yhgft&78UOjhgfr¤%&/uJNBvcder%&/(iknbvdrtU)
8765tyujnvfder456789o0987654EDFGNBVFDERTYuIO098765432WEFGBvcfr%&/()0987654345689097543r998765434689054345890UYTRfvnvdW345678
976ygdr45yui8uygrgfhvi9o2wjegdtHO9876Gtyuij4bgyuioe987f6gVCDRYUIO49876THBVdfGHI876Tfdrtyu876tghFTYUI4876Y3G65tyy56789IHGT&789(/&%¤%&/98
76545678Ihgfr%&/())(/&54RGHJI8765RFG876545689IJHVFR567898765456789ijbbT%¤%&/()8765RGHi(/&%rgjiu(/&%¤&/()=pojfr4566789076543erF
R03RTHjhgF465789(/&THFr567UY7T65FRTNn/&%fghiOHGOVJDPOJF4875RUIKhB(&/&7yG97iJNbui67u9oirhg79iyuY90oihBVYI5Y8OIHg79ojyU6/UPJiuYT

)(OIljHBVYUR6%%&&y&5467IUHJgvFTR76DI8Y7(&%//yhgft&78UOjhgfr¤%&/uJNBvcder%&/(iknbvdrtU)8765tyujnvfder456789o0987654EDFGNBVFDERT
YuIO098765432WEFGBvcfr%&/()0987654345689097543r998765434689054345890UYTRfvnvdW345678976ygdr45yui8uygrgfhvi9o2wjegdtHO9876Gtyuij4bgyuioe987f6gV
CDRYUIO49876THBVdfGHI876Tfdrtyu876tghFTYUI4876Y3G65tyy56789IHGT&789(/&%¤%&/9876545678Ihgfr%&/())(/&54RGHJI8765RFG876545689IJHVFR567898765456
789ijbbT%¤%&/()8765RGHi(/&%rgjiu(/&%¤&/()=pojfr4566789076543erFR03RTHjhgF465789/(/&¤%#¤#"¤%&//)=()(?)"
 
 
När jag tänker tillbaka på den tiden och hur jag kände mig då förstår jag att jag bara skrev ut detta i ett långt inlägg. Jag ser så tydligt alla mina känslor i blurret av siffror, bokstäver och tecken. Det var precis så här allting var i mitt huvud. Komplicerat, ofokuserat, osammanhängande, okontrollbart, blurrigt, jobbigt, fel, mycket och helt och håller kaos.
 
Jag hatade allting och alla och ville inte göra någonting alls. Ville inte umgås med människor, ville inte vara hemma, ville inte köpa kläder, ville ha nya kläder, ville inte prata och ville absolut inte plugga eller gå till skolan. Allt var bara sönderkört. Ändå lyckades jag fixa högsta betyg i alla ämnen, le lika brett varje morgon, borsta håret, vara glad och fortsätta på ungefär samma bana. På något sätt, även fast jag fick en svacka senare, så tror jag att det hjälpte mig på något sätt. Att fortsätta försöka och inte ge upp för att allt var kaos. Det hjälpte nog mig att hantera kaoset med ordning och vana. Att stiga upp varje morgon och göra varje dag till en vanlig dag, istället för att skolka och gå till affären och köpa glass.
 
Det är så konstigt att läsa allting jag har skrivit då, som att jag var i någon slags bubbla under hela perioden av kaos.
 
 
0 kommentarer

går maten i strejk då?

På måndag kommer eventuellt diverse kommunalanställda gå i strejk. Några av de som kommer gå i strejk är lokalvårdare, arbetstagare inom samtliga tillagningskök(Mat till skolor, förskolor, äldreboenden o.s.v), maskinister och fastighetsskötare för kommunens fastigheter, arbetstagare inom bemanningsverksamheten och vikariesamordningen och personalhandläggare, systemadministratör på socialförvaltningen och listan fortsätter.
 
På skolan har vi fått direktioner  att om det blir strejk så ska vi inte slänga något skräp i skolan, inte i sopkorgar och inte lämna något skräp framme. Vi ska även ta med oss vår egna mat för att alla i köket kommer strejka. Att ta med egen mat till skolan är ingen problem för mig, då jag och mina föräldrar har pengar att lägga ut för lunch för mig och alltså kommer strejken kanske inte drabba just mig speciellt hårt.
 
Men alla människor är inte lika lycklig lottade som jag. Andra familjer har inte råd att skicka med en extra måltid med sina barn till skolan. Tänk på de barn som går förskola till klockan fem varje dag. De behöver sex måltider en vanlig dag: frukost, lunch, mellanmål, middag, mellanmål och kvällmat. Kanske går det att hoppa över mellanmålen, men för att ett barn ska må bra behöver detta barn till minimun fyra mål per dag. Vad händer om barnets föräldrar endast kan ge två måltider och nu helt plötsligt måste betala för fyra eller sex? Kommunen kan inte ge bidrag för måltider, då detta är att gå emot strejken, vilket man inte får göra. Alltså måste familjen ordna alla måltider eller låta deras barn gå hungrig.
 
Tänk om denna familj har tre barn på förskola? Detta kommer ge 6-12 extra måltider varje dag för alla tre barn. Om det redan var svårt för familjen att ge barnen två måltider var varje dag, hur blir det nu när måltiderna fördubbas? Jag förstår varför de strejkar men samtidigt, om strejken håller i sig kommer många få det väldigt svårt att hålla sina barn från hunger.
 
Samtidigt finns ett annat problem. Om skolan t.ex. blir för smutsig och därmed, enligt reglerna, inte nog sanitär för att ha elever där så kommer skolan att behöva stängas tills strejken är över. Detta gör att föräldrarna får ett nytt ansvar. Majoriteten av de äldre eleverna kan vara ensam hemma, men hur går det med sjuåringarna som aldrig varit ensamma hemma förut och inte kan vara ensamma? Ska föräldern tvingas ta ledigt och förlora lön? Hur går det om föräldern inte har en möjlighet att vara ledig och inte har råd att ha någon som passar barnet? Ska barnet vara ensam då hela dagen? 
 
Jag säger inte att det är dumt att strejka, det är bra, men på något sätt skulle det behöva finnas en regel som omfattade alla som drabbas av strejken på något sätt och skyddade de som t.ex. inte kan förse sitt barn med extra måltider.
 
Jag har inte läst på jätte mycket, finns det någonting som skyddar de som inte kan ge sina barn flera måltider o.s.v?
 
0 kommentarer

för att allting bara är så jävla bra

Kulturfestivalen på estetiska har varit igång nu ett tag och ungefär hälften av treorna har hunnit visa sina slutproduktioner. Alla inriktningar har någon slags slutprodution, så hela kulturfestivalen innehåller spelningar, teater- och dansföreställningar av något slag, en utställning eller en modevisning.
 
Det är en sån frihet att ha gjort vår slutproduktion. Nu har jag knappt någon skola, jag är ledig varje tisdag och torsdag och resten av dagarna har jag knappt några lektioner alls. Jag känner att jag verkligen kan andas ut. Efter att jag och Ida pratade med Jan, vår teaterlärare/regissör, om hur allting har gått och hur den här perioden hade varit, och helt enkelt avslutade hela kapitlet med hela slutproduktionen, så lämnade jag aulan med fjäderlätta steg och ett stort leende på läpparna. Jan Hallén är en så otroligt bra lärare och allting han sa igår gjorde mig så stolt över mig själv och gjorde att jag kände mig så stark och oövervinnerlig.
 
Det är kanske lite löjligt, men jag känner mig så fri och så stark. Nu är det bara sex veckor kvar av skolan och sen är det slut. Det är några prov, en modevisning och ett projektarbete kvar att avsluta, men det är så nära slutet nu. Vad jag än gör nu så har jag faktist klarat tre år och jag har gjort det bra. Jag är så stolt över mina betyg, mina prestationer och mig själv och jag bryr mig inte om hur jävla icke pk det är att säga så.
 
Här är en liten bit av mina fina vänners slutproduktion, soft-spelningen på lillan.
 
 
0 kommentarer